Jag är fyra år igen.

Medan de bräckliga snöflingorna krossas mot mitt fönster ligger jag gömd under täcket, med tårna spretandes utanför, och darrar av upphetsning. I år skulle jag ta honom på bar gärning. Det var ett spel vi hade, tomten och jag. En årlig kapplöpning om vem som skulle hinna först fram till julgranen där det enda priset var min barnsliga blåögdhet. Jag låg med ansiktet pressat mot kudden och väntade spänt, efter minsta lilla bjällra. Han parkerade sina renar på taket förstår ni, så att de inte skulle bli rädda för bilarna som susade förbi. Precis som hästarna i hagen.

Huset började äntligen vakna till liv och steg hördes i hallen. Det blev äntligen fritt fram att springa skrikandes in i vardagsrummet bara för att upptäcka att mina presenter redan låg i en opraktisk hög under trädet som sprakade av liv och harmoni.

Och sen var det du. Jag försöker leta efter dig i minnet, men du var aldrig där. Bara en svag skugga som jag misstänker att jag själv målat dit, för att fylla bristen på färg. Det var aldrig din blick jag sökte för bekräftelse att riva sönder kartongerna som blänkte utmanande under de barrbetäckta grenarna. Det var heller aldrig dig jag försökte imponera på när jag satt i evigheter och försökte åstadkomma någonting utav mina färgglada paljetter och pappersbitar. Det borde ha varit du, men det var det inte. Det är inte förrän jag fyllt 19 som jag hoppats på att få en skymt av dig i julstöket. Kanske är det för att jag äntligen börjat inse att den jag egentligen söker inte längre finns.

Nu får jag spendera min jul innanför fyra obekanta väggar och jag inser snabbt att det är jag som får spela vuxen i ett rum fullt av oförenbara själar. Vart ska jag nu få min naiva bekräftelse ifrån? Kommer jag att klara av att stå i mitten och agera trafikpolis åt alla dessa olika vägar som ska korsas och mötas på mitten? En seriekrock är oundviklig.

Jag viker omsorsfullt upp presentpappret, kant för kant. Du ler, påtagligt irriterad. Jag låtsas ha problem med tejpen och du tittar oavbrutet på klockan. När jag inser att jag inte kan köpa mer tid så öppnar jag resten av paketen så snabbt jag bara kan så att du kan få ursäkta dig och åka hem.

Det är jul igen och någonting saknas. Jag är uppriktigt sagt ledsen över att det inte är du. Det har aldrig varit du.

Jag sitter och tittar på IDOL. På hur Calle ställer sig framför en fullsatt arena och säger " tack som fan Göteborg ". Det ska jag också göra en dag.

Vänta och se.

Att droger etablerats bland ungdomar världen över är inte längre någon hemlighet. Den olagliga substansen har nästlat sig in i många hem och raserat många relationer. Det har nu gått så långt att det förvandlats till till någonting vi inte längre kan kontrollera, ett otämjbart monster som ingen längre ifrågasätter lika passionerat som förr. Vi har accepterat det som en del av vår vardag och som följd för våran ignorans har problemet stigit till en pandemi, omöjlig att stoppa.


Så lyder det första stycket av mitt nationella prov i Svenska B år 2009, relationen till droger. 5 timmar, suck. Dock satt jag endast 2,5 timmar utav den utsatta tiden, men ändå. Ett intressant ämne. Kändes nästan självklart.

Väx upp.

Jag är fyra år igen. Jag spricker nästan utav stolthet när jag får hjälp att knäppa min nya hjälm runt huvudet. Jag lyssnar på dina uppmaningar, men bara vagt. Jag vet redan vad det är du tänker säga, jag har hört det förut och du vet att jag tänker ignorera dem. Jag nickar ivrigt och väntar med att smyga bort cykeln till den största backen tills jag försäkrat mig om att du stängt ytterdörren ordentligt efter dig och inte tittar på mig i smyg, som du brukar göra ibland när du vet att jag tänker gå min egen väg. Det tar all min kraft att få upp cykeln som du nyss monterat, bara till mig. Men det går tillslut och jag gör ett tappert försök att vissla, mest för att ha någonting att visa när jag kommer hem igen. Jag sätter mig stadigt upp på sadeln och försäkrar att allting är i sin ordning innan jag sparkar iväg med foten och flyger ut i det fria. Jag tror inte att jag tänker så mycket. Det var lycka i den renaste form. Tillslut lyckas jag vakna ur min dvala och inser till min förfäran att mitt lilla äventyr inte kommer att gå lika smärtfritt som jag först trott. Jag flög av med en väldig fart och landade på magen. Gråtandes sprang jag sedan hem och rätt in i din trygga omfamning. Jag skulle ha lyssnat på dig, men det brydde jag mig inte om. Jag tog dig för givet. Hur dumt jag än bar mig åt så skulle du alltid finnas där och torka bort tårarna som skapde mönster mot smutsen på min rosiga hy. Du skulle inte försvinna.

Nu är jag 18 och jag har börjat se. Jag har vaknat och insett att saker och ting förändrats. Jag gör fortfarande dumheter, driven av ren envishet och du uppmanar mig att låta bli. Jag gör dem ändå, precis som du hela tiden vetat att jag kommer att göra och vi vill nog egentligen inte ha det på något annat sätt. Även om din närvaro bleknat till en blott viskning så är det ändå den jag förlitar mig på. Jag vet att allt som krävs för att lugna mina nerver är att få höra din stämma. Du är allt jag någonsin velat vara och på något sätt redan är. Nu är jag 18 och jag ser igenom dig på samma sätt som du ser igenom mig. Alla kort är redan lagda och kanske är det nu dags att jag måste vara stark för dig, precis som du alltid varit för mig.



När jag ser in i dina ögon reflekteras min egen spegelbild. Jag ser den genomträngande blåa färgen som pryder mina regnbågshinnor och den missbelåtna rynka som alltid formas mellan mina ögon varje gång jag blir upprörd. Jag har ärvt halva din djärvhet och hela din feghet. Ditt sätt att se på saker och ting och till och med ditt sätt att prata. Jag känner dig bättre än alla andra, men ändå inte. Jag vet att du är precis som jag, men ändå miltals ifrån. Vi fungerar exakt likadant och oftast inte alls - vi delar samma uråldriga själ. Vi tänjer båda på gränserna, experimenterar med sanningen och allt det för att rädda oss själva. Alltid oss själva.

Det är fel.
Fruktansvärt fel.

Men det behövs för att hålla våran väl anlagda mask intakt. En kommunikation som sker i tysthet, vi har alltid spelat samma spel du och jag. Om än på olika nivåer. sammanlänkade, brister du så spricker jag.


För första gången i mitt liv ber du om min hjälp, aldrig ordagrant men jag hör dig vädja i tystnad. Du är hjälplös och min envishet gör mig blind. Jag vill inte se dig svag. Du har inte lärt mig hantera det. Jag kan inte ta hand om dig på samma sätt som du alltid tagit hand om mig.

Du har tagit av dig din mask, den som vi knåpat så omsorgsfullt på. Jag har noterat ditt rop på hjälp, men vågar inte ta av mig min egen. Det skrämmer mig. Jag kan inte begära att du ska ta på dig masken igen, jag vet vad det krävdes för att låta den falla. Jag ska vara stark för oss båda. Visat vad du har lärt mig.


Det är värt det. Du är värd det. Jag är värd det och tro det eller ej, han också. Jag tänker inte ge upp, det är inte så du har uppfostrat mig.

Jag är bara vagt medveten om det flimrande ljuset som gatulyktorna producerar fram medan min hand nästintill omedvetet trevar efter volymknappen som gömt sig någonstans på den svagt upplysta instrumentbrädan. Total tillfredställelse infinner sig i min kropp när den välbekanta melodin tycks slå över mig ännu starkare. Jag vet inte vart jag är på väg, det är egentligen inte viktigt.

" Men ingen är där, när vi vänder oss om. Vi undviker så skickligt ämnen som leder nånstans "

Samma skiva har sjungits på repeat ett bra tag nu, det måste betyda något - eller ingenting alls. Jag satt nog mest där och väntade på att de vise männen som strömmade ut ur mina högtalare skulle ha svaret på någon fråga som jag ännu inte lyckats formulera inuti mitt huvud.

" Du är tätt vid min rygg, äntligen somnar du om. Det svider till i mina ögon när musiken tar slut igen "

Kanske var det den nervkittlande känslan av frihet som lockade mig? Jag sög in den vibrerande luften mellan tänderna, liksom smakade på den och bara för sakens skull vevade jag ner vindrutan några centimeter och lät den lekfulla vinden rycka tag i mitt hår.

" Har du tänkt på att vi nästan aldrig lyfter vår blick från marken?"

Eller kanske är det bara den filosofiska känslan av ensamhet som gör mig så upprymd? Den galna känslan av att jag och mina energiska tankar ska få lite tid övers för varandra? Och för en gångskull på bådas villkor?

"Mot den svarta rymden ovanför molnen "

Men.. jag skulle bara bli besviken om verkligheten slog hål på mina bländverk och lät all färg rinna ut. Så, egentligen borde den bästa lösningen vara att förlora sig i absolut ingenting?

Likt en fågel Fenix har jag alltid rest mig upp ur askan av mina bakslag, men den här är jag inte redo för. Den förändring som nu ligger på lur utanför min tröskel kan min styrka inte mäta sig med, jag måste erkänna mig besegrad. Nu är det bara mig själv jag måste besegra, en kamp mellan mig och mitt bättre vetande; den svåraste kampen jag någonsin utövat. Men nedräkningen har redan börjat, så nu får jag än en gång kasta mig ut, i ett redan dömt fall, och försöka springa ikapp tiden. Det är nästan grymt, för den här gången har jag inte förmågan att rucka på framtiden.

malice

Att en dag som började i sådan katastrof kunde förändras till ett stillsamt lyckorus - och allt tackvare en liten vis själ.

Mina nerver hade svikit mig hela dagen, ryckt och slitit i min kropp i ett försök att bryta sig igenom mitt försvar och springa i retret. Men när man vill springa, sitter fötterna givetvis fast som cement på det kala golvet och man kan inte göra mycket annat än att välkomna min stigande puls.

Jag fortsatte dagen ihopp om att mitt galloperande hjärta skulle anta det rofyllda smattrandet som mer välbekant brukar befinna sig innanför min bröstkorg, men det kom aldrig. Den behagliga dimman utav stillhet belägrade inte mitt huvud förän senare på kvällen, när charadern var slut. När jag enkelt kunde plocka av mig masken släppa ut en uns av den frustration som ivrigt klamrar sig fast vid mitt ben, omöjlig att skaka av trors mitt omsorgsfullt anlagda pokerface.

Det var inte förän den lite mindre versionen utav mig släpade med mig ut på studsmattan för att begrunda och beundra alla moln som svepte över himlen som skvallrade om en annalkande solnedgång. I många minuter låt vi där, med armarna bakom huvudet och försökte skapa resonliga mönster i de bommulsliknande skikten på det mörknande himlavalvet. Plötslig noterade mitt vänstra öra en liten fnissning som smet ut mellan hennes hallon färgade små läppar - och jag kunde inte låta bli att låta mig hänföras utav den rofyllda känslan jag kände i samband med hennes ryckande utandning - Sedan vänder hon sitt utsökta lilla huvud mot mig och släpper ännu en fnitterattack lös. Mina mungipor pekar automatiskt några grader uppåt när jag nyfiket frågar vad som rimligtvis kunde vara så roligt? Då skrattar hon än en gång och ser på mig med sina stora ögon och pekar på mig : Åt dig fiffi! får hon fram mellan skrattsalvorna. Jag petade henne i magen med pekfingret och tvingade henne att avslöja vad det nu var jag hade gjort. Då pekade hon plötsligt upp och pekar upp på ett litet moln, öster om den sjunkande himlakroppen, solen, och säger med sin tunna lilla röst: Det där molnet under flygplanet ser precis ut som dig!

Well, that's quite awsome i guess. Det finns inget ondskefullt i de där små lyckiga ögonen. Det glädjer mig att det åtminstonde finns en ren själ här i världen.

Tog mig i kragen och satte mig ner för att redigera några bilder från den förtjusande fiskmåsen från Stockholm. Ja just det, precis den som va fräck nog att smyga fram och försöka stjäla mina munkar! :(

Jag måste ha blivigt biten av någon konstig mygga. Det riktigt snurrar i hela huvudet och jag känner ett enormt behov av att lyssna på min gamla pojkbandsidol, vilket han förövrigt är i sitt nya band som matchar den stilen jag lyssnar på idag. Men ändå. Hans röst får mig fortfarande att släppa ut ljudliga suckar utav välbehag när hans melodiska stämma sveper in genom mina öron och träffar mina trumhinnor. Uh, nostalgi på hög nivå. Sen gör det ju ingenting att han är grymt snygg heller!

om jag bara kunde

Det är frustrerande att inte kunna göra annat än att se på när den där gnistan som alltid flödat så naturligt och fritt har slocknat, sådär helt utan förvarning. Jag stod som fastfrusen vid marken och såg på när allt liv försvann ur hans annars så entusiastiska ögon utan att veta hur jag skulle bära mig åt för att lätta på katastrofen som står och trycker utanför tröskeln. Jag har redan använt alla ord jag kan komma på.

Jag står inte ut med de rastlösa stegen om nätterna, att höra de ljudlösa suckarna som dina läppar formar när ångesten slagit rot i ditt bröst. När jag ser in i dina ögon ser jag bara smärtan som reflekterar mina egna känslor. Trots att du slogs med näbbar och klor så blev vi tillslut varandras spegelbild - fast vi kämpar så hårt.

Jag blir galen när jag tänker på den där bräckliga rösten som alltid är på gränsen att brista vid minsta lilla tecken på svaghet. Jag står helt enkelt inte ut med den spöklika tystnaden som lägger sig, likt ett tunt filter, runt hela huset när skymningen faller på - som om även det gamla rucklet utav trä och förmultnande spikar tappat lusten.

Nu när du spelar på ett helt annan plan så kan jag inte längre vara stark för oss båda, men jag har lagt min sista kraft på att fläta samman dina livlinor så att du har ett rep att hålla fast vid när du går.

Även om våran tysta komunikation inte längre faller sig lika naturligt så kommer du alltid att vara den starkaste personen jag vet. En sådan människa som jag önskar kunna efterlikna i framtiden.

godnatt

Efter en lång och tristessfylld tågfärd så är jag nu hemma från Gällstad, fylld med blandade känlsor måste jag medge. Även fast det är otroligt skönt att få komma hem och sätta fötterna på redan plöjd mark så är det en nostalgisk känsla som fyller mig med en koncentrerad form av glädje när jag väl befinner mig där.

Nåväl, nu är jag extremt trött och ska efter en lång dag sova som ett litet barn. Förövrigt så är denna cover extremt bra, har trallat på den hela veckan.

Fredag

Idag har jag legat utslagen hela dagen, dels på grund av den gassande värmen men också på grund av bristen på sömn som föregående natt vägrade att ge mig. Eller med viss korrektion; jag har inte kunnat sluta mina ögonlock i den fridfulla sömn, som jag vet att jag behöver för att få mina leder att lyda, eftersom min bok vägrar ge mig någon ro förän jag har läst klart den, och på grund av det faktumet så har tröttheten förföljt mig likt ett anklagande finger hela dagen. Och obarmhärtigt petat på mig varje gång mina ögonlock, som tycktes väga flera hundra ton, kom i närheten av en fundering på att stängas i tysthet.

Mina drömmars bländverk tömdes hastigt på färg när den väntade morgonen klev över tröskeln och jag reste mig i ett moln av töcken för att omfamna den nya dagen, så gott det nu gick. Jag krängde på mig morgonrocken med en enda svepande rörelse och hasade, med tunga steg, ut till köket där frukosten redan stod framdukad på farmors nya duk utav något vitt tyg som jag misstänker är utav linne.

Efter ett plågsamt försök till någon form utav konsumtion utav farfars frikostiga mat som han vill kalla frukost så kom far min och Katarina för att ta med mig för att agera publik när dom skulle föreviga sina löften med bläck inpräntat i huden - alltså i form utav en tatuering. Om jag ska dra till med någon gissning om hur lång tid det tog så drar jag till med en smärtsam parodi på ungefär timmar.

När vi klev ut i friheten så började stora droppar ramla ner från de tunga, mörka molnen och träffade mig med en sval perfekthet som jag saknat hela veckan. De blöta kompakta vattnet rullade nerför min varma hud och spolade bort den kvara känslan och jag välkomnade regnet med öppna armar. Medan det kalla blöta regnet fick den heta ångan att stiga från asfalten och virvla sig tillsammans med min halveuforiska känsla av frihet småsprang vi till bilen och begav oss i riktning mot kinarestaurangen i stan. Och efter att jag konsumerat en anseelig portion utav stekta nudlar och wookade grönsaker så bar det av mot Ronnaväg för andra gången under dagen.

Sedan, utan att riktigt veta vad som hände näst, hamnade jag i sängen och min trötthet vann över mitt bättre vetade. Sedan vaknade jag utav att Pirkko och Pekka hade anlänt och att Pirkko hade tappat bort sin väska som visade sig ligga kvar i den lokala butiken kallad "Ica Anders" och ett antal timmar senare så kom Janne och Ilona för att invänta den stora dagen D i morgon. Den resterande kvällen har jag inga planer på att anstränga mig det minsta och förhoppningsvis så slutar den snart i en fridfull sömn.

Om livet vore en busshållsplats så skulle jag vilja kliva av nu, tack!

Idag så försökte jag springa ikapp tiden. Jag sprang och jag sprang men hamnade, utav någon outgrundlig anledning alltid två steg efter. Hur jag än bar mig åt så hann jag inte ifatt mer än till reffrängen, så jag stannade upp. Andfådd och med händerna stödjandes mot knäna kände jag hur pulsen stadigt slog i takt till mitt sköra hjärtas klagoljud när den fladdrade som små kollibrivingar innanför min bröstkorg. Jag kände hur blodet kokade utav raseri innanför mina vener i ett ansträngt försök att lösgöra sig från ångestens hårda och omstörtande snara. Jag lät en kall bris svepa in mellan mina tysta, spruckna läppar för att slutligen låta den färdas ner till mina lungor och avlägsna den destruktivitet som lagrats innanför mina näthinnor. Men i takt med utandningen slog, till mitt förtret, verkligheten tillbaka, och det outhärdliga stickandet som det rytmiska pickandet utav min puls orsakade gjorde mig återigen medveten om mitt hjärtas rosslande kamp för överlevnad.
Det slår, men det är inga lätta slag.

Den hjälplösa känslan av att stå vid randen av ett stup utan att veta vilka alternativ som finns till hands är nästintill oumbärlig. Sedan dök en lika plötslig och oväntad tanke som oinbjuden upp i mitt överbelastade huvud och fyllde mitt inre med en hjärtskärande fruktan. Just där och då insåg jag att det inte är vid ovisshetens rand jag står, utan vid avgrunden till förändring. Just där och då insåg jag att det inte finns någonting som skrämmer mig mer än ovissheten i förändringar. Alla andra går vidare, utvecklas och förändras -på både gott och ont - medan jag står kvar och stampar på samma ställe.

Kanske är det oundvikligt att du och jag inte skulle få all den tid vi satt upp för att göra världen bättre? Kanske var det menat att våra sammanlänkade händer inte skulle nå samma mål. Kanske våra lovord bara var bländverk tagna ur scenen ur "vårat liv" som vi en gång drömde skulle ta oss till världens ände? Varför det ska vara så svårt att acceptera att våran livsstandard inte längre ser likadan ut som den gjorde när du lovade mig evigheten. Kanske är det bäst att acceptera att vi vid denna vägspärr bör gå åt skilda håll. Jag har ingenting mer att ge dig, mina trick börjar bli gamla. Jag vill bli sedd med nya ögon, göra någonting drastiskt.

Mina bländverk är tömda på färg. Jag behöver förnyelser. Nya rutiner, nya vägar att gå, nya sätt att se på världen innan världen sliter mig i stycken och jag blir tvungen att lägga om mitt pussel.

När en era försvinner tar en annan vid.

The king of pop sure did choke on his last breath of air. När jag, i den tidiga morgontimman, satt i det kala väntrummet hos folktandvården och inväntade mitt besök, gick en sköterska fram med snabba steg och slog, med en mekanisk rörelse på skärmen på tv'n med hårt sammanpressade läppar. För båkdelen av en sekund tycktes tiden stanna upp och den bastanta oroväckande stämningen lade sig som ett tunt filter över hela rummet. Någonting var fel och den ljusa sopran rösten bakom skärmen bekräftade mina misstankar. Mitt sinne för illavarslande ting hade inte svikit mig denna gången heller. Mannen, legenden, ikonen Michael Jackson hade nämligen tagit sitt sista andetag i sitt hem i Los Angeles föregånende dag. Högljudda flämtningar hördes bakom mig och jag tyckte mig höra svaga snyftningar från en äldre dam bredvid mig. När jag såg mig omkring och insåg vilket stort avtryck den mannen gjort i så många människors liv.
Jag drogs abrupt ur mina tankar när jag upptäckte att min telefon spelade den välbekanta introt till Floods och drog med en svepande rörelse upp telefonen ur väskan. De var ingen mindre än Johan som hade bestämt sig för att vara den första som berätta den världsomfattande händelsen, men tji där fick han.

När jag klev in i rummet där den stora stolen av fasa tronade var dysterheten oundviklig. När tandsköterskan klev in i rummet var stämningen så tjock att jag fick motstå impulsen att försöka röra vid den. Hon vände sig om med stora påsar under ögonen och skuggan som svepte över hennes fårade drag blev med ens påtagliga när hon försökte dölja sina översvallande känslor med ett proffisionellt léende.

När det konstaterats att mina tänder var friska och krya så ringde min telefon än en gång och denna gång möttes jag av Jacks stämma från andra sidan luren. Han berättade än en gång för mig det som alla vid det här laget redan vet och samtalet gick raskt över till en diskussion hurvida han anser att det är sådan sensationell händelse eller ej. Han påstod att Michael Jackson inte var annat än en utséende fixerad gammal man med en förkärlek till små barn vilket enligt mig inte har någon vesäntlig betydelse i det han har åstakommit här i världen. Det som spelar någon roll var väl ändå den musik han lämnade efter? Att människor felar och brister i sin förmåga att uppfostra och vara en förebild för det vi tror på är inte ovanligt, och definitivt inte för de människor som vi övriga har höjt upp på en piedistal. De är inte mindre mänskliga för det och därför är det alla dessa fantastiska toner som han framkallade med hjälp av sin hänförande stämma som jag väljer att lägga till i minnesbanken.

När jag ögnade igenom Aftonbladet fångade en rubrik genast min blick: " Det här är lika stort som Elvis ". Så sant. The king of pop förenas med the king of rock och vad kommer sen?

En ny era börjar när den gamla är förbi, även fast jag alltid kommer att vara kvar i den gamla.

ännu en solnedgång

Jag måste poängtera att jag inte kan klaga på vädret. Det finns egentligen ingenting jag kan klaga på idag, men trots alla jordgubbar och prommenader så känner jag mig faktiskt lite opepp. Trots att jag har absorberat så mycker sol jag bara kunnat så har jag ändå inte kunnat ladda om mina batterier, jo, jag vet nog allt vad min tillfälliga brist på entusiasm och motivation beror på - jag orkar bara inte ta tag i det. Det är ett känslotumult jag klarar mig utan, just nu äger jag ingen annan känsla en bitterhet.

Jag borde vara glad, det är sol ute. Men ändå, det finns så många saker som man borde göra. Jag borde se över vad jag ska packa. Jag borde ringa Mercedes Öhrnerfors. Jag borde ta itu med mina problem men så kommer det där magiska ordet - men - jag kan alltid göra det i morgon.

Och det är precis vad jag tänker göra - ta tag i det i morgon. Eller nästa dag, eller nästa dag.

Torsdag

Idag så invigde jag min morgon med lite midsommar firande på Tindras dagis. Hon insisterade på att jag skulle dansa runt midsommar stången, och vem är jag att säga emot? Så dans blev det. Sedan släppte hon, med ett halv euforiskt tjut, min hand och rusade iväg till tårtan som serverades på andra sidan gräsplanen. Hennes annars så vackra anletsdrag var nästintill oigenkännelig under de kilo grädde hon som lyckats missa munnen. Vi hade iallafall tur med vädret, för stunden.

Just nu så sitter jag och lyssnar på när Roger och Thomas försöker överösta regndropparna som tycks väga flera ton när de träffar fönsterrutan. Han fick en ny tv när han fyllde år, fast egentligen var det nog bara en ursäkt från mammas sida att faktiskt ha en anledning att köpa en ny - eftersom våran nuvarande faktiskt är relativt ny. Men jag klagar inte, det betyder alltså en ny tv för mig!

Jag hade storslagna planer för idag, men allihopa gick i stöpet eftersom moder natur inte verkar vilja som jag vill. Vi får hoppas på bättre tur i morgon, fast och andra sidan - det är svensk midsommar. Det är väl ´på datum som dessa som regn står självskrivet i kalendern?

Onsdag

Idag var en relativ varm dag, fast jag hörde på håll att det väntas regn redan i natt.. Vad annars om inte svensk sommar?

Jag hjälpte Roger att slåss med gräsmattan igen medan jag väntade på att Alicia skulle vakna. Sen när tiden var inne så begav jag mig till bussen för att åka till kolbäck enbart för att upptäcka att nånting har låtsnat från min högra hörlur? Till min irritation fick jag sitta och lyssna på bara en hörlur hela vägen, eller ja. Lyssna var det ja.. Jag kan inte åka i ett fordon utan någon form utav musik, jag blir otroligt rastlös. Det är någotsånär fashinerande hur ett par toner, helt omelodiösa och oberoende av varandra kan få alla oinbjudna tankar att spridas för vinden. Hur dom smyger sig förbi trummhinnorna och fyller varenda skrymsel och vrå i mitt stackars överbelastade huvud och håller min hjärna i chack för någon minut eller två. Det är en skonsam terapi utan några kvarstående bieffekter. Hur några outforskade toner kan skapa ett sådant ovant lugn i min kropp är nästintill en outhärdlig känsla men och andra sidan.. helt underbar. Att sitta i min ensamhet och andas ut den kvarstående resten utav dagens ångest i takt till musiken ger mig ett själsligt lugn som jag annars så sällan erfar. Ett underligt beroende kan tyckas, men att hitta ett bot åt mina förkastliga tankar, som dessutom varken är själskadande eller självdestruktivt är nästintill omöjligt. Det är min fix. Min trygghet. Min enkla biljett till en stunds, rofylld stillhet. En nyckel till den lilla värld där jag själv styr. Där jag själv är förmyndare åt mina drömmar. You got to love it.

När jag kom fram till den lilla staden kolbäck, eller om du vill kalla det för " staden som gud glömde " så satt Alicia redan på en bänk och väntade. Sedan fick vi veta att det nämligen inte gick någon buss till Västerås, nej det är klart. Varför skulle det göra det när man behöver det? Men så fick vi den brillianta idén att åka tåg, vilket vi också gjorde. Sedan tog det dock all min viljekraft att lyssna till mitt undermedvetna som inte tyckte att det var speciellt klokt att köpa onödiga saker. Inte ens telefonen på lagerhaus! Så jag stod där och försökte köpslå med mitt samvete.. men den vann, som alltid. Så det blev ingen pussmuns telefon haha. Men jag och Alicia har nämligen bestämt att vi, när vi flyttar hemifrån, ska köpa en varsin sådan. Jag ska ha en röd pussmuns telefon och Alicia får ha klackskon haha. Jag kan dock se hur dom framtida samtalen kommer urarta.. xD

Men det var en trevlig dag!

Skulle dock vara trevligt att veta vilka som ska med ut på rix fm festivalen?

En och två och tre indianer.

När jag vaknade upp till den tappert lysande solen så höll jag på att sätta i halsen av förvåning. Jag upptäckte nämligen, till min förtjusning, att himlen var fullständigt blå. Inte ett moln i sikte. Så vad gör man då klockan 7 en skinande sommarlovs morgon när den resterande civilisationen inte vaknar förän klockan 12? Jag bestämde mig för att vara lite nyttig och rensa bort alla förbenade maskrosor som envisas med att bygga på sitt herravälde på framsidan, men den gräsmattan är rakt igenom ond. Jag drar på mig handskarna och dyker i den fyrkantiga rutan med oskyldigt - trodde jag - grönt och mjukt gräs och till mitt förtret och förmodligen gräsmattans skadeglädje så dök jag rätt ner i en hög med brännässlor som snirklat in sig bland maskrosbladen. Jag flyger upp som ett skott och springer in för att skölja av mig med kallt vatten och möts av en skrattande Roger som meddelade att han precis var på väg ut för att dela med sig av sin kunskap.. Nämligen att det fanns brännässlor i gräset.


Efter att jag gått en rond med min gräsmatta så var det dags att slänga väskan över axeln och kila ner till coop för att möta Jenni. Vi kunde inte motstå ståndet med jordgubbar, så vi inhandlade en kartong och begav oss mot ica för att möta Josephine som ville ha sällskap medan hon väntade på bussen. Sedan kände jag hur min energi-mätare föll ner på rött så då gick vi till skeppet och åt mat. Eller ja.. Försökte iallafall, haha. -intern skämt, jag vet. Men ändå- Trevligt återséende iallafall!

Nu när min pojkvän åkt bort i en vecka så verkade det faktiskt som att tiden för en gångs skull var på våran sida, så i morgon åker jag ner till Västerås med Alicia för att shoppa lite onödiga livsnödvändigheter.

Jag måste erkänna att jag känner mig lite nervös. Jag har världens största hemlighet och det känns lite jobbigt att veta att man kanske borde berätta det? Eller kanske är det bättre om jag bara låter det komma som en enorm överaskning? ... Elaine!? Min rådgivar, brother in arm. Haha. Det är definitivt pirrigt, men på ett bra sätt. Undrar hur många som kommer sätta i halsen utav förvåning och med ett skälvande finger utbrista "du!?" Ja.. Det återstår att se?

Föresten så såg jag på " vi hade iallafall tur med vädret 2 " igår, riktigt hyffsad faktiskt.

Ge mig sol

Jag måste konstatera att jag känner mig tillräckligt märkvärdig för att bjuda på ett citat idag:

"Om en människa inte har hittat någonting att dö för så är hon inte rustad för livet" - Luther King.

Jag tycker om det, slår mitt i prick. Träffade lika bra som John Keats och Percy Shelly alltid gör.
Hade inte fantasi banken fått tillfällig torka idag så hade jag krängt till med en svängig rubrik också - som förövrigt aldrig brukar hålla samma tema som texten, men ändå.

Så har jag gått och blivigt dunderförkyld, sådär så huvudet bara snurrar efter varje ansträngd aktivitet. Funderar bara på om det kan ha varit en bi-effekt efter min pojkväns besök i helgen eller om det kan vara en försenad födelsedags present från min lillasyster. Jag har längtat efter att få lägga mig ner hela dagen men i samma veva som mörkret faller på inkommer även en ny känsla hos mig. Den sveper in genom tårna med ett krampaktigt ryck och svävar helt ogenerat upp och slår läger i mitt bröst - rastlösheten. Den förhindrar min hjärna från att tillta det underbara stand-by läget som endast trötthet kan frambringa mitt överbelastade huvud. Istället för ren och skär trötthet, som egentligen borde infinna sig där, antar mina frenetiska tankar istället den korniga formen av svarta molnslöjor och sylvassa tänder. Detta grönögda monster kallas ångest.

Egentligen är det inte ångest, bara en parodi av min fantasi som definitivt har haft för mycket fritid idag. Jag behöver ha nånting att sätta händerna i, hålla mig sysselsatt. Jag funderar på att drömma mig bort i filmens värld och lyssna till Tom Hulcs älskvärda skratt. Amadeus Mozart är en sjukt underskattad film, jag känner mig lika tagen varje gång jag ser på den. Eller så kanske jag ska se på Twilight? - igen. Bara för nostalgins och den fina vyns skull. haha. Fast och andra sidan tycker jag att det luktar mat, har Roger mat att locka med så blir det definitivt hans film som vinner!

22:34

Idag är det Söndag och jag har gått med en egendomlig känsla i magen hela dagen. Det är som att jag vandrat omkring i ett rosa töcken med en känsla kantad av ovisshet och en uns av någon konstig form utav längtan som jag ännu inte kunnat placera i något fack. Det känns så förunderligt att säga, att även om det är Måndag i morgon så behöver jag inte gå till skolan. En rätt så härlig känsla ändå. En sån där som far som en pil genom hela kroppen, ända ner till tårna.
Sommarlov, Jag riktigt smakar på ordet och lirkar försiktigt fram mina prydligt dokumenterade planer från mitt undermedvetna och låter bilderna flöda fritt. Låter bilderna rinna ut i kroppen likt ett vattenfall av förväntningar och ren iver. Låter dem fylla vart enda skrymsel och vrå i min spända kropp. Jag drömmer om jordgubbar och de efterlängtade glass-promenaderna med mina sjukt älskvärda vänner runt skantzösjön; och förhoppningsvis så ska det väl bli så varmt att jag kan inviga mina nya sommarkläder? - Det är föresten sjukt vad mycket det ryms i det lilla utrymmet innanför pannan? -

Jag ser faktiskt fram emot den här sommaren men och jag tänker inte ta någonting förgivet. Jag ska bryta mina schemalagda dagsrutiner och hedra solen och min frihet med, oändligt mycket saft, förhoppningsvis bruna ben, en tripp till farmor och en melankolisk hyllning till den pojkbands influensa jag lyckats dra på mig under vintern.