Väx upp.

Jag är fyra år igen. Jag spricker nästan utav stolthet när jag får hjälp att knäppa min nya hjälm runt huvudet. Jag lyssnar på dina uppmaningar, men bara vagt. Jag vet redan vad det är du tänker säga, jag har hört det förut och du vet att jag tänker ignorera dem. Jag nickar ivrigt och väntar med att smyga bort cykeln till den största backen tills jag försäkrat mig om att du stängt ytterdörren ordentligt efter dig och inte tittar på mig i smyg, som du brukar göra ibland när du vet att jag tänker gå min egen väg. Det tar all min kraft att få upp cykeln som du nyss monterat, bara till mig. Men det går tillslut och jag gör ett tappert försök att vissla, mest för att ha någonting att visa när jag kommer hem igen. Jag sätter mig stadigt upp på sadeln och försäkrar att allting är i sin ordning innan jag sparkar iväg med foten och flyger ut i det fria. Jag tror inte att jag tänker så mycket. Det var lycka i den renaste form. Tillslut lyckas jag vakna ur min dvala och inser till min förfäran att mitt lilla äventyr inte kommer att gå lika smärtfritt som jag först trott. Jag flög av med en väldig fart och landade på magen. Gråtandes sprang jag sedan hem och rätt in i din trygga omfamning. Jag skulle ha lyssnat på dig, men det brydde jag mig inte om. Jag tog dig för givet. Hur dumt jag än bar mig åt så skulle du alltid finnas där och torka bort tårarna som skapde mönster mot smutsen på min rosiga hy. Du skulle inte försvinna.

Nu är jag 18 och jag har börjat se. Jag har vaknat och insett att saker och ting förändrats. Jag gör fortfarande dumheter, driven av ren envishet och du uppmanar mig att låta bli. Jag gör dem ändå, precis som du hela tiden vetat att jag kommer att göra och vi vill nog egentligen inte ha det på något annat sätt. Även om din närvaro bleknat till en blott viskning så är det ändå den jag förlitar mig på. Jag vet att allt som krävs för att lugna mina nerver är att få höra din stämma. Du är allt jag någonsin velat vara och på något sätt redan är. Nu är jag 18 och jag ser igenom dig på samma sätt som du ser igenom mig. Alla kort är redan lagda och kanske är det nu dags att jag måste vara stark för dig, precis som du alltid varit för mig.



När jag ser in i dina ögon reflekteras min egen spegelbild. Jag ser den genomträngande blåa färgen som pryder mina regnbågshinnor och den missbelåtna rynka som alltid formas mellan mina ögon varje gång jag blir upprörd. Jag har ärvt halva din djärvhet och hela din feghet. Ditt sätt att se på saker och ting och till och med ditt sätt att prata. Jag känner dig bättre än alla andra, men ändå inte. Jag vet att du är precis som jag, men ändå miltals ifrån. Vi fungerar exakt likadant och oftast inte alls - vi delar samma uråldriga själ. Vi tänjer båda på gränserna, experimenterar med sanningen och allt det för att rädda oss själva. Alltid oss själva.

Det är fel.
Fruktansvärt fel.

Men det behövs för att hålla våran väl anlagda mask intakt. En kommunikation som sker i tysthet, vi har alltid spelat samma spel du och jag. Om än på olika nivåer. sammanlänkade, brister du så spricker jag.


För första gången i mitt liv ber du om min hjälp, aldrig ordagrant men jag hör dig vädja i tystnad. Du är hjälplös och min envishet gör mig blind. Jag vill inte se dig svag. Du har inte lärt mig hantera det. Jag kan inte ta hand om dig på samma sätt som du alltid tagit hand om mig.

Du har tagit av dig din mask, den som vi knåpat så omsorgsfullt på. Jag har noterat ditt rop på hjälp, men vågar inte ta av mig min egen. Det skrämmer mig. Jag kan inte begära att du ska ta på dig masken igen, jag vet vad det krävdes för att låta den falla. Jag ska vara stark för oss båda. Visat vad du har lärt mig.


Det är värt det. Du är värd det. Jag är värd det och tro det eller ej, han också. Jag tänker inte ge upp, det är inte så du har uppfostrat mig.