Tomheten den annalkande natten för med sig tömmer mig
på mod och av lust att pressa mina nakna fötter framåt.

Snälla du,

innan du bestämmer dig för att lägga fram sanningen
måste du försäkra dig om att du är stark nog att bära mig.

Mina fingrar är inte vad de en gång var.
Spelar en tyst melodi över tangentbordet,
svepandes blint utan riktning.

De räcker inte längre till.
För många tankar som saknar både utrymme och ord.

Tankar. Staplade i hög efter varandra.
Lika stumma som jag är döv.

Värmen från min hud
låtsar banden till din
strama återhållsamhet.

Händers närhet som övergår i
ett par starka armars trygghet.

Du kan lita på mig.






Inatt läser jag av dina ögon tydligare än vad det står skrivet i stjärnorna på det svagt upplysta himlavalvet.