Om livet vore en busshållsplats så skulle jag vilja kliva av nu, tack!

Idag så försökte jag springa ikapp tiden. Jag sprang och jag sprang men hamnade, utav någon outgrundlig anledning alltid två steg efter. Hur jag än bar mig åt så hann jag inte ifatt mer än till reffrängen, så jag stannade upp. Andfådd och med händerna stödjandes mot knäna kände jag hur pulsen stadigt slog i takt till mitt sköra hjärtas klagoljud när den fladdrade som små kollibrivingar innanför min bröstkorg. Jag kände hur blodet kokade utav raseri innanför mina vener i ett ansträngt försök att lösgöra sig från ångestens hårda och omstörtande snara. Jag lät en kall bris svepa in mellan mina tysta, spruckna läppar för att slutligen låta den färdas ner till mina lungor och avlägsna den destruktivitet som lagrats innanför mina näthinnor. Men i takt med utandningen slog, till mitt förtret, verkligheten tillbaka, och det outhärdliga stickandet som det rytmiska pickandet utav min puls orsakade gjorde mig återigen medveten om mitt hjärtas rosslande kamp för överlevnad.
Det slår, men det är inga lätta slag.

Den hjälplösa känslan av att stå vid randen av ett stup utan att veta vilka alternativ som finns till hands är nästintill oumbärlig. Sedan dök en lika plötslig och oväntad tanke som oinbjuden upp i mitt överbelastade huvud och fyllde mitt inre med en hjärtskärande fruktan. Just där och då insåg jag att det inte är vid ovisshetens rand jag står, utan vid avgrunden till förändring. Just där och då insåg jag att det inte finns någonting som skrämmer mig mer än ovissheten i förändringar. Alla andra går vidare, utvecklas och förändras -på både gott och ont - medan jag står kvar och stampar på samma ställe.

Kanske är det oundvikligt att du och jag inte skulle få all den tid vi satt upp för att göra världen bättre? Kanske var det menat att våra sammanlänkade händer inte skulle nå samma mål. Kanske våra lovord bara var bländverk tagna ur scenen ur "vårat liv" som vi en gång drömde skulle ta oss till världens ände? Varför det ska vara så svårt att acceptera att våran livsstandard inte längre ser likadan ut som den gjorde när du lovade mig evigheten. Kanske är det bäst att acceptera att vi vid denna vägspärr bör gå åt skilda håll. Jag har ingenting mer att ge dig, mina trick börjar bli gamla. Jag vill bli sedd med nya ögon, göra någonting drastiskt.

Mina bländverk är tömda på färg. Jag behöver förnyelser. Nya rutiner, nya vägar att gå, nya sätt att se på världen innan världen sliter mig i stycken och jag blir tvungen att lägga om mitt pussel.