Likt en fågel Fenix har jag alltid rest mig upp ur askan av mina bakslag, men den här är jag inte redo för. Den förändring som nu ligger på lur utanför min tröskel kan min styrka inte mäta sig med, jag måste erkänna mig besegrad. Nu är det bara mig själv jag måste besegra, en kamp mellan mig och mitt bättre vetande; den svåraste kampen jag någonsin utövat. Men nedräkningen har redan börjat, så nu får jag än en gång kasta mig ut, i ett redan dömt fall, och försöka springa ikapp tiden. Det är nästan grymt, för den här gången har jag inte förmågan att rucka på framtiden.