Jag måste ha blivigt biten av någon konstig mygga. Det riktigt snurrar i hela huvudet och jag känner ett enormt behov av att lyssna på min gamla pojkbandsidol, vilket han förövrigt är i sitt nya band som matchar den stilen jag lyssnar på idag. Men ändå. Hans röst får mig fortfarande att släppa ut ljudliga suckar utav välbehag när hans melodiska stämma sveper in genom mina öron och träffar mina trumhinnor. Uh, nostalgi på hög nivå. Sen gör det ju ingenting att han är grymt snygg heller!

om jag bara kunde

Det är frustrerande att inte kunna göra annat än att se på när den där gnistan som alltid flödat så naturligt och fritt har slocknat, sådär helt utan förvarning. Jag stod som fastfrusen vid marken och såg på när allt liv försvann ur hans annars så entusiastiska ögon utan att veta hur jag skulle bära mig åt för att lätta på katastrofen som står och trycker utanför tröskeln. Jag har redan använt alla ord jag kan komma på.

Jag står inte ut med de rastlösa stegen om nätterna, att höra de ljudlösa suckarna som dina läppar formar när ångesten slagit rot i ditt bröst. När jag ser in i dina ögon ser jag bara smärtan som reflekterar mina egna känslor. Trots att du slogs med näbbar och klor så blev vi tillslut varandras spegelbild - fast vi kämpar så hårt.

Jag blir galen när jag tänker på den där bräckliga rösten som alltid är på gränsen att brista vid minsta lilla tecken på svaghet. Jag står helt enkelt inte ut med den spöklika tystnaden som lägger sig, likt ett tunt filter, runt hela huset när skymningen faller på - som om även det gamla rucklet utav trä och förmultnande spikar tappat lusten.

Nu när du spelar på ett helt annan plan så kan jag inte längre vara stark för oss båda, men jag har lagt min sista kraft på att fläta samman dina livlinor så att du har ett rep att hålla fast vid när du går.

Även om våran tysta komunikation inte längre faller sig lika naturligt så kommer du alltid att vara den starkaste personen jag vet. En sådan människa som jag önskar kunna efterlikna i framtiden.

godnatt

Efter en lång och tristessfylld tågfärd så är jag nu hemma från Gällstad, fylld med blandade känlsor måste jag medge. Även fast det är otroligt skönt att få komma hem och sätta fötterna på redan plöjd mark så är det en nostalgisk känsla som fyller mig med en koncentrerad form av glädje när jag väl befinner mig där.

Nåväl, nu är jag extremt trött och ska efter en lång dag sova som ett litet barn. Förövrigt så är denna cover extremt bra, har trallat på den hela veckan.

Fredag

Idag har jag legat utslagen hela dagen, dels på grund av den gassande värmen men också på grund av bristen på sömn som föregående natt vägrade att ge mig. Eller med viss korrektion; jag har inte kunnat sluta mina ögonlock i den fridfulla sömn, som jag vet att jag behöver för att få mina leder att lyda, eftersom min bok vägrar ge mig någon ro förän jag har läst klart den, och på grund av det faktumet så har tröttheten förföljt mig likt ett anklagande finger hela dagen. Och obarmhärtigt petat på mig varje gång mina ögonlock, som tycktes väga flera hundra ton, kom i närheten av en fundering på att stängas i tysthet.

Mina drömmars bländverk tömdes hastigt på färg när den väntade morgonen klev över tröskeln och jag reste mig i ett moln av töcken för att omfamna den nya dagen, så gott det nu gick. Jag krängde på mig morgonrocken med en enda svepande rörelse och hasade, med tunga steg, ut till köket där frukosten redan stod framdukad på farmors nya duk utav något vitt tyg som jag misstänker är utav linne.

Efter ett plågsamt försök till någon form utav konsumtion utav farfars frikostiga mat som han vill kalla frukost så kom far min och Katarina för att ta med mig för att agera publik när dom skulle föreviga sina löften med bläck inpräntat i huden - alltså i form utav en tatuering. Om jag ska dra till med någon gissning om hur lång tid det tog så drar jag till med en smärtsam parodi på ungefär timmar.

När vi klev ut i friheten så började stora droppar ramla ner från de tunga, mörka molnen och träffade mig med en sval perfekthet som jag saknat hela veckan. De blöta kompakta vattnet rullade nerför min varma hud och spolade bort den kvara känslan och jag välkomnade regnet med öppna armar. Medan det kalla blöta regnet fick den heta ångan att stiga från asfalten och virvla sig tillsammans med min halveuforiska känsla av frihet småsprang vi till bilen och begav oss i riktning mot kinarestaurangen i stan. Och efter att jag konsumerat en anseelig portion utav stekta nudlar och wookade grönsaker så bar det av mot Ronnaväg för andra gången under dagen.

Sedan, utan att riktigt veta vad som hände näst, hamnade jag i sängen och min trötthet vann över mitt bättre vetade. Sedan vaknade jag utav att Pirkko och Pekka hade anlänt och att Pirkko hade tappat bort sin väska som visade sig ligga kvar i den lokala butiken kallad "Ica Anders" och ett antal timmar senare så kom Janne och Ilona för att invänta den stora dagen D i morgon. Den resterande kvällen har jag inga planer på att anstränga mig det minsta och förhoppningsvis så slutar den snart i en fridfull sömn.