Om livet vore en busshållsplats så skulle jag vilja kliva av nu, tack!

Idag så försökte jag springa ikapp tiden. Jag sprang och jag sprang men hamnade, utav någon outgrundlig anledning alltid två steg efter. Hur jag än bar mig åt så hann jag inte ifatt mer än till reffrängen, så jag stannade upp. Andfådd och med händerna stödjandes mot knäna kände jag hur pulsen stadigt slog i takt till mitt sköra hjärtas klagoljud när den fladdrade som små kollibrivingar innanför min bröstkorg. Jag kände hur blodet kokade utav raseri innanför mina vener i ett ansträngt försök att lösgöra sig från ångestens hårda och omstörtande snara. Jag lät en kall bris svepa in mellan mina tysta, spruckna läppar för att slutligen låta den färdas ner till mina lungor och avlägsna den destruktivitet som lagrats innanför mina näthinnor. Men i takt med utandningen slog, till mitt förtret, verkligheten tillbaka, och det outhärdliga stickandet som det rytmiska pickandet utav min puls orsakade gjorde mig återigen medveten om mitt hjärtas rosslande kamp för överlevnad.
Det slår, men det är inga lätta slag.

Den hjälplösa känslan av att stå vid randen av ett stup utan att veta vilka alternativ som finns till hands är nästintill oumbärlig. Sedan dök en lika plötslig och oväntad tanke som oinbjuden upp i mitt överbelastade huvud och fyllde mitt inre med en hjärtskärande fruktan. Just där och då insåg jag att det inte är vid ovisshetens rand jag står, utan vid avgrunden till förändring. Just där och då insåg jag att det inte finns någonting som skrämmer mig mer än ovissheten i förändringar. Alla andra går vidare, utvecklas och förändras -på både gott och ont - medan jag står kvar och stampar på samma ställe.

Kanske är det oundvikligt att du och jag inte skulle få all den tid vi satt upp för att göra världen bättre? Kanske var det menat att våra sammanlänkade händer inte skulle nå samma mål. Kanske våra lovord bara var bländverk tagna ur scenen ur "vårat liv" som vi en gång drömde skulle ta oss till världens ände? Varför det ska vara så svårt att acceptera att våran livsstandard inte längre ser likadan ut som den gjorde när du lovade mig evigheten. Kanske är det bäst att acceptera att vi vid denna vägspärr bör gå åt skilda håll. Jag har ingenting mer att ge dig, mina trick börjar bli gamla. Jag vill bli sedd med nya ögon, göra någonting drastiskt.

Mina bländverk är tömda på färg. Jag behöver förnyelser. Nya rutiner, nya vägar att gå, nya sätt att se på världen innan världen sliter mig i stycken och jag blir tvungen att lägga om mitt pussel.

När en era försvinner tar en annan vid.

The king of pop sure did choke on his last breath of air. När jag, i den tidiga morgontimman, satt i det kala väntrummet hos folktandvården och inväntade mitt besök, gick en sköterska fram med snabba steg och slog, med en mekanisk rörelse på skärmen på tv'n med hårt sammanpressade läppar. För båkdelen av en sekund tycktes tiden stanna upp och den bastanta oroväckande stämningen lade sig som ett tunt filter över hela rummet. Någonting var fel och den ljusa sopran rösten bakom skärmen bekräftade mina misstankar. Mitt sinne för illavarslande ting hade inte svikit mig denna gången heller. Mannen, legenden, ikonen Michael Jackson hade nämligen tagit sitt sista andetag i sitt hem i Los Angeles föregånende dag. Högljudda flämtningar hördes bakom mig och jag tyckte mig höra svaga snyftningar från en äldre dam bredvid mig. När jag såg mig omkring och insåg vilket stort avtryck den mannen gjort i så många människors liv.
Jag drogs abrupt ur mina tankar när jag upptäckte att min telefon spelade den välbekanta introt till Floods och drog med en svepande rörelse upp telefonen ur väskan. De var ingen mindre än Johan som hade bestämt sig för att vara den första som berätta den världsomfattande händelsen, men tji där fick han.

När jag klev in i rummet där den stora stolen av fasa tronade var dysterheten oundviklig. När tandsköterskan klev in i rummet var stämningen så tjock att jag fick motstå impulsen att försöka röra vid den. Hon vände sig om med stora påsar under ögonen och skuggan som svepte över hennes fårade drag blev med ens påtagliga när hon försökte dölja sina översvallande känslor med ett proffisionellt léende.

När det konstaterats att mina tänder var friska och krya så ringde min telefon än en gång och denna gång möttes jag av Jacks stämma från andra sidan luren. Han berättade än en gång för mig det som alla vid det här laget redan vet och samtalet gick raskt över till en diskussion hurvida han anser att det är sådan sensationell händelse eller ej. Han påstod att Michael Jackson inte var annat än en utséende fixerad gammal man med en förkärlek till små barn vilket enligt mig inte har någon vesäntlig betydelse i det han har åstakommit här i världen. Det som spelar någon roll var väl ändå den musik han lämnade efter? Att människor felar och brister i sin förmåga att uppfostra och vara en förebild för det vi tror på är inte ovanligt, och definitivt inte för de människor som vi övriga har höjt upp på en piedistal. De är inte mindre mänskliga för det och därför är det alla dessa fantastiska toner som han framkallade med hjälp av sin hänförande stämma som jag väljer att lägga till i minnesbanken.

När jag ögnade igenom Aftonbladet fångade en rubrik genast min blick: " Det här är lika stort som Elvis ". Så sant. The king of pop förenas med the king of rock och vad kommer sen?

En ny era börjar när den gamla är förbi, även fast jag alltid kommer att vara kvar i den gamla.

ännu en solnedgång

Jag måste poängtera att jag inte kan klaga på vädret. Det finns egentligen ingenting jag kan klaga på idag, men trots alla jordgubbar och prommenader så känner jag mig faktiskt lite opepp. Trots att jag har absorberat så mycker sol jag bara kunnat så har jag ändå inte kunnat ladda om mina batterier, jo, jag vet nog allt vad min tillfälliga brist på entusiasm och motivation beror på - jag orkar bara inte ta tag i det. Det är ett känslotumult jag klarar mig utan, just nu äger jag ingen annan känsla en bitterhet.

Jag borde vara glad, det är sol ute. Men ändå, det finns så många saker som man borde göra. Jag borde se över vad jag ska packa. Jag borde ringa Mercedes Öhrnerfors. Jag borde ta itu med mina problem men så kommer det där magiska ordet - men - jag kan alltid göra det i morgon.

Och det är precis vad jag tänker göra - ta tag i det i morgon. Eller nästa dag, eller nästa dag.

Torsdag

Idag så invigde jag min morgon med lite midsommar firande på Tindras dagis. Hon insisterade på att jag skulle dansa runt midsommar stången, och vem är jag att säga emot? Så dans blev det. Sedan släppte hon, med ett halv euforiskt tjut, min hand och rusade iväg till tårtan som serverades på andra sidan gräsplanen. Hennes annars så vackra anletsdrag var nästintill oigenkännelig under de kilo grädde hon som lyckats missa munnen. Vi hade iallafall tur med vädret, för stunden.

Just nu så sitter jag och lyssnar på när Roger och Thomas försöker överösta regndropparna som tycks väga flera ton när de träffar fönsterrutan. Han fick en ny tv när han fyllde år, fast egentligen var det nog bara en ursäkt från mammas sida att faktiskt ha en anledning att köpa en ny - eftersom våran nuvarande faktiskt är relativt ny. Men jag klagar inte, det betyder alltså en ny tv för mig!

Jag hade storslagna planer för idag, men allihopa gick i stöpet eftersom moder natur inte verkar vilja som jag vill. Vi får hoppas på bättre tur i morgon, fast och andra sidan - det är svensk midsommar. Det är väl ´på datum som dessa som regn står självskrivet i kalendern?

Onsdag

Idag var en relativ varm dag, fast jag hörde på håll att det väntas regn redan i natt.. Vad annars om inte svensk sommar?

Jag hjälpte Roger att slåss med gräsmattan igen medan jag väntade på att Alicia skulle vakna. Sen när tiden var inne så begav jag mig till bussen för att åka till kolbäck enbart för att upptäcka att nånting har låtsnat från min högra hörlur? Till min irritation fick jag sitta och lyssna på bara en hörlur hela vägen, eller ja. Lyssna var det ja.. Jag kan inte åka i ett fordon utan någon form utav musik, jag blir otroligt rastlös. Det är någotsånär fashinerande hur ett par toner, helt omelodiösa och oberoende av varandra kan få alla oinbjudna tankar att spridas för vinden. Hur dom smyger sig förbi trummhinnorna och fyller varenda skrymsel och vrå i mitt stackars överbelastade huvud och håller min hjärna i chack för någon minut eller två. Det är en skonsam terapi utan några kvarstående bieffekter. Hur några outforskade toner kan skapa ett sådant ovant lugn i min kropp är nästintill en outhärdlig känsla men och andra sidan.. helt underbar. Att sitta i min ensamhet och andas ut den kvarstående resten utav dagens ångest i takt till musiken ger mig ett själsligt lugn som jag annars så sällan erfar. Ett underligt beroende kan tyckas, men att hitta ett bot åt mina förkastliga tankar, som dessutom varken är själskadande eller självdestruktivt är nästintill omöjligt. Det är min fix. Min trygghet. Min enkla biljett till en stunds, rofylld stillhet. En nyckel till den lilla värld där jag själv styr. Där jag själv är förmyndare åt mina drömmar. You got to love it.

När jag kom fram till den lilla staden kolbäck, eller om du vill kalla det för " staden som gud glömde " så satt Alicia redan på en bänk och väntade. Sedan fick vi veta att det nämligen inte gick någon buss till Västerås, nej det är klart. Varför skulle det göra det när man behöver det? Men så fick vi den brillianta idén att åka tåg, vilket vi också gjorde. Sedan tog det dock all min viljekraft att lyssna till mitt undermedvetna som inte tyckte att det var speciellt klokt att köpa onödiga saker. Inte ens telefonen på lagerhaus! Så jag stod där och försökte köpslå med mitt samvete.. men den vann, som alltid. Så det blev ingen pussmuns telefon haha. Men jag och Alicia har nämligen bestämt att vi, när vi flyttar hemifrån, ska köpa en varsin sådan. Jag ska ha en röd pussmuns telefon och Alicia får ha klackskon haha. Jag kan dock se hur dom framtida samtalen kommer urarta.. xD

Men det var en trevlig dag!

Skulle dock vara trevligt att veta vilka som ska med ut på rix fm festivalen?

En och två och tre indianer.

När jag vaknade upp till den tappert lysande solen så höll jag på att sätta i halsen av förvåning. Jag upptäckte nämligen, till min förtjusning, att himlen var fullständigt blå. Inte ett moln i sikte. Så vad gör man då klockan 7 en skinande sommarlovs morgon när den resterande civilisationen inte vaknar förän klockan 12? Jag bestämde mig för att vara lite nyttig och rensa bort alla förbenade maskrosor som envisas med att bygga på sitt herravälde på framsidan, men den gräsmattan är rakt igenom ond. Jag drar på mig handskarna och dyker i den fyrkantiga rutan med oskyldigt - trodde jag - grönt och mjukt gräs och till mitt förtret och förmodligen gräsmattans skadeglädje så dök jag rätt ner i en hög med brännässlor som snirklat in sig bland maskrosbladen. Jag flyger upp som ett skott och springer in för att skölja av mig med kallt vatten och möts av en skrattande Roger som meddelade att han precis var på väg ut för att dela med sig av sin kunskap.. Nämligen att det fanns brännässlor i gräset.


Efter att jag gått en rond med min gräsmatta så var det dags att slänga väskan över axeln och kila ner till coop för att möta Jenni. Vi kunde inte motstå ståndet med jordgubbar, så vi inhandlade en kartong och begav oss mot ica för att möta Josephine som ville ha sällskap medan hon väntade på bussen. Sedan kände jag hur min energi-mätare föll ner på rött så då gick vi till skeppet och åt mat. Eller ja.. Försökte iallafall, haha. -intern skämt, jag vet. Men ändå- Trevligt återséende iallafall!

Nu när min pojkvän åkt bort i en vecka så verkade det faktiskt som att tiden för en gångs skull var på våran sida, så i morgon åker jag ner till Västerås med Alicia för att shoppa lite onödiga livsnödvändigheter.

Jag måste erkänna att jag känner mig lite nervös. Jag har världens största hemlighet och det känns lite jobbigt att veta att man kanske borde berätta det? Eller kanske är det bättre om jag bara låter det komma som en enorm överaskning? ... Elaine!? Min rådgivar, brother in arm. Haha. Det är definitivt pirrigt, men på ett bra sätt. Undrar hur många som kommer sätta i halsen utav förvåning och med ett skälvande finger utbrista "du!?" Ja.. Det återstår att se?

Föresten så såg jag på " vi hade iallafall tur med vädret 2 " igår, riktigt hyffsad faktiskt.

Ge mig sol

Jag måste konstatera att jag känner mig tillräckligt märkvärdig för att bjuda på ett citat idag:

"Om en människa inte har hittat någonting att dö för så är hon inte rustad för livet" - Luther King.

Jag tycker om det, slår mitt i prick. Träffade lika bra som John Keats och Percy Shelly alltid gör.
Hade inte fantasi banken fått tillfällig torka idag så hade jag krängt till med en svängig rubrik också - som förövrigt aldrig brukar hålla samma tema som texten, men ändå.

Så har jag gått och blivigt dunderförkyld, sådär så huvudet bara snurrar efter varje ansträngd aktivitet. Funderar bara på om det kan ha varit en bi-effekt efter min pojkväns besök i helgen eller om det kan vara en försenad födelsedags present från min lillasyster. Jag har längtat efter att få lägga mig ner hela dagen men i samma veva som mörkret faller på inkommer även en ny känsla hos mig. Den sveper in genom tårna med ett krampaktigt ryck och svävar helt ogenerat upp och slår läger i mitt bröst - rastlösheten. Den förhindrar min hjärna från att tillta det underbara stand-by läget som endast trötthet kan frambringa mitt överbelastade huvud. Istället för ren och skär trötthet, som egentligen borde infinna sig där, antar mina frenetiska tankar istället den korniga formen av svarta molnslöjor och sylvassa tänder. Detta grönögda monster kallas ångest.

Egentligen är det inte ångest, bara en parodi av min fantasi som definitivt har haft för mycket fritid idag. Jag behöver ha nånting att sätta händerna i, hålla mig sysselsatt. Jag funderar på att drömma mig bort i filmens värld och lyssna till Tom Hulcs älskvärda skratt. Amadeus Mozart är en sjukt underskattad film, jag känner mig lika tagen varje gång jag ser på den. Eller så kanske jag ska se på Twilight? - igen. Bara för nostalgins och den fina vyns skull. haha. Fast och andra sidan tycker jag att det luktar mat, har Roger mat att locka med så blir det definitivt hans film som vinner!

22:34

Idag är det Söndag och jag har gått med en egendomlig känsla i magen hela dagen. Det är som att jag vandrat omkring i ett rosa töcken med en känsla kantad av ovisshet och en uns av någon konstig form utav längtan som jag ännu inte kunnat placera i något fack. Det känns så förunderligt att säga, att även om det är Måndag i morgon så behöver jag inte gå till skolan. En rätt så härlig känsla ändå. En sån där som far som en pil genom hela kroppen, ända ner till tårna.
Sommarlov, Jag riktigt smakar på ordet och lirkar försiktigt fram mina prydligt dokumenterade planer från mitt undermedvetna och låter bilderna flöda fritt. Låter bilderna rinna ut i kroppen likt ett vattenfall av förväntningar och ren iver. Låter dem fylla vart enda skrymsel och vrå i min spända kropp. Jag drömmer om jordgubbar och de efterlängtade glass-promenaderna med mina sjukt älskvärda vänner runt skantzösjön; och förhoppningsvis så ska det väl bli så varmt att jag kan inviga mina nya sommarkläder? - Det är föresten sjukt vad mycket det ryms i det lilla utrymmet innanför pannan? -

Jag ser faktiskt fram emot den här sommaren men och jag tänker inte ta någonting förgivet. Jag ska bryta mina schemalagda dagsrutiner och hedra solen och min frihet med, oändligt mycket saft, förhoppningsvis bruna ben, en tripp till farmor och en melankolisk hyllning till den pojkbands influensa jag lyckats dra på mig under vintern.