BLOGGER TEMPLATES AND TWITTER BACKGROUNDS »

tisdag 16 juni 2009

En och två och tre indianer.

När jag vaknade upp till den tappert lysande solen så höll jag på att sätta i halsen av förvåning. Jag upptäckte nämligen, till min förtjusning, att himlen var fullständigt blå. Inte ett moln i sikte. Så vad gör man då klockan 7 en skinande sommarlovs morgon när den resterande civilisationen inte vaknar förän klockan 12? Jag bestämde mig för att vara lite nyttig och rensa bort alla förbenade maskrosor som envisas med att bygga på sitt herravälde på framsidan, men den gräsmattan är rakt igenom ond. Jag drar på mig handskarna och dyker i den fyrkantiga rutan med oskyldigt - trodde jag - grönt och mjukt gräs och till mitt förtret och förmodligen gräsmattans skadeglädje så dök jag rätt ner i en hög med brännässlor som snirklat in sig bland maskrosbladen. Jag flyger upp som ett skott och springer in för att skölja av mig med kallt vatten och möts av en skrattande Roger som meddelade att han precis var på väg ut för att dela med sig av sin kunskap.. Nämligen att det fanns brännässlor i gräset.


Efter att jag gått en rond med min gräsmatta så var det dags att slänga väskan över axeln och kila ner till coop för att möta Jenni. Vi kunde inte motstå ståndet med jordgubbar, så vi inhandlade en kartong och begav oss mot ica för att möta Josephine som ville ha sällskap medan hon väntade på bussen. Sedan kände jag hur min energi-mätare föll ner på rött så då gick vi till skeppet och åt mat. Eller ja.. Försökte iallafall, haha. -intern skämt, jag vet. Men ändå- Trevligt återséende iallafall!

Nu när min pojkvän åkt bort i en vecka så verkade det faktiskt som att tiden för en gångs skull var på våran sida, så i morgon åker jag ner till Västerås med Alicia för att shoppa lite onödiga livsnödvändigheter.

Jag måste erkänna att jag känner mig lite nervös. Jag har världens största hemlighet och det känns lite jobbigt att veta att man kanske borde berätta det? Eller kanske är det bättre om jag bara låter det komma som en enorm överaskning? ... Elaine!? Min rådgivar, brother in arm. Haha. Det är definitivt pirrigt, men på ett bra sätt. Undrar hur många som kommer sätta i halsen utav förvåning och med ett skälvande finger utbrista "du!?" Ja.. Det återstår att se?

Föresten så såg jag på " vi hade iallafall tur med vädret 2 " igår, riktigt hyffsad faktiskt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du behöver inte godkänna den här kommentaren, eller du kanske inte borde, för den är för att du ska läsa den.

Om dom inte har fattat än, så får de skylla sig själva! Och med det vill jag redovisa lite fakta. Om man tar tio minuter och läser lite olika bloggar så märker man att de har en sak gemensamt. De utspelar sig i mer eller mindre nutid och de skrivs med ett speciellt språk.

Din gör inte det. När man läser din blogg så har du skrivit den som en roman. Orden flyter ihop, meningarna SER (jag har samma symptom som du här) ut att vara VÄLDIGT genomtänkta i sig, du beskriver känslor hos andra människor m.m. Det enda jag väntar på är miljöbeskrivningarna, men om de kommer så kommer kanske bloggpolisen och tar dig.

Det är inget fel att du skriver så här, jag föredrar att läsa det och det blir väldigt personligt för dig.

Men jag tycker defenitivt att du borde bli författare. Du har tankesättet, du kan hålla andra världar i huvudet och du kan SKRIVA!

Och om folk inte märker det så är de dumma i huvudet. Man ska inte behöva vara varulv för att förstå människor. Tyvärr brukar de se allting så starkt ur sin egen synvinkel att det blir 2D. Du är inte sån, vilket är en av de större anledningarna till att du skriver bra. Om du ger ut en bok vid 18 års ålder kommer du slå Paolini på fingrarna. Jag kan inte vänta på att få läsa den.

P.S. Du kommer vara en varulv i min serie, jag märkte att jag behövde fler och du passade bland dem. Hoppas det e O.K.

Kram, Varulven.

Fiie sa...

Ett mycket intressant smeknamn du tagit till dig! Och förövrigt så värmde kommentaren, har dock inte varit på humör för att engagera mig i någonting - som du kanske märkt - så du ska få läsa.