När en era försvinner tar en annan vid.

The king of pop sure did choke on his last breath of air. När jag, i den tidiga morgontimman, satt i det kala väntrummet hos folktandvården och inväntade mitt besök, gick en sköterska fram med snabba steg och slog, med en mekanisk rörelse på skärmen på tv'n med hårt sammanpressade läppar. För båkdelen av en sekund tycktes tiden stanna upp och den bastanta oroväckande stämningen lade sig som ett tunt filter över hela rummet. Någonting var fel och den ljusa sopran rösten bakom skärmen bekräftade mina misstankar. Mitt sinne för illavarslande ting hade inte svikit mig denna gången heller. Mannen, legenden, ikonen Michael Jackson hade nämligen tagit sitt sista andetag i sitt hem i Los Angeles föregånende dag. Högljudda flämtningar hördes bakom mig och jag tyckte mig höra svaga snyftningar från en äldre dam bredvid mig. När jag såg mig omkring och insåg vilket stort avtryck den mannen gjort i så många människors liv.
Jag drogs abrupt ur mina tankar när jag upptäckte att min telefon spelade den välbekanta introt till Floods och drog med en svepande rörelse upp telefonen ur väskan. De var ingen mindre än Johan som hade bestämt sig för att vara den första som berätta den världsomfattande händelsen, men tji där fick han.

När jag klev in i rummet där den stora stolen av fasa tronade var dysterheten oundviklig. När tandsköterskan klev in i rummet var stämningen så tjock att jag fick motstå impulsen att försöka röra vid den. Hon vände sig om med stora påsar under ögonen och skuggan som svepte över hennes fårade drag blev med ens påtagliga när hon försökte dölja sina översvallande känslor med ett proffisionellt léende.

När det konstaterats att mina tänder var friska och krya så ringde min telefon än en gång och denna gång möttes jag av Jacks stämma från andra sidan luren. Han berättade än en gång för mig det som alla vid det här laget redan vet och samtalet gick raskt över till en diskussion hurvida han anser att det är sådan sensationell händelse eller ej. Han påstod att Michael Jackson inte var annat än en utséende fixerad gammal man med en förkärlek till små barn vilket enligt mig inte har någon vesäntlig betydelse i det han har åstakommit här i världen. Det som spelar någon roll var väl ändå den musik han lämnade efter? Att människor felar och brister i sin förmåga att uppfostra och vara en förebild för det vi tror på är inte ovanligt, och definitivt inte för de människor som vi övriga har höjt upp på en piedistal. De är inte mindre mänskliga för det och därför är det alla dessa fantastiska toner som han framkallade med hjälp av sin hänförande stämma som jag väljer att lägga till i minnesbanken.

När jag ögnade igenom Aftonbladet fångade en rubrik genast min blick: " Det här är lika stort som Elvis ". Så sant. The king of pop förenas med the king of rock och vad kommer sen?

En ny era börjar när den gamla är förbi, även fast jag alltid kommer att vara kvar i den gamla.