om jag bara kunde

Det är frustrerande att inte kunna göra annat än att se på när den där gnistan som alltid flödat så naturligt och fritt har slocknat, sådär helt utan förvarning. Jag stod som fastfrusen vid marken och såg på när allt liv försvann ur hans annars så entusiastiska ögon utan att veta hur jag skulle bära mig åt för att lätta på katastrofen som står och trycker utanför tröskeln. Jag har redan använt alla ord jag kan komma på.

Jag står inte ut med de rastlösa stegen om nätterna, att höra de ljudlösa suckarna som dina läppar formar när ångesten slagit rot i ditt bröst. När jag ser in i dina ögon ser jag bara smärtan som reflekterar mina egna känslor. Trots att du slogs med näbbar och klor så blev vi tillslut varandras spegelbild - fast vi kämpar så hårt.

Jag blir galen när jag tänker på den där bräckliga rösten som alltid är på gränsen att brista vid minsta lilla tecken på svaghet. Jag står helt enkelt inte ut med den spöklika tystnaden som lägger sig, likt ett tunt filter, runt hela huset när skymningen faller på - som om även det gamla rucklet utav trä och förmultnande spikar tappat lusten.

Nu när du spelar på ett helt annan plan så kan jag inte längre vara stark för oss båda, men jag har lagt min sista kraft på att fläta samman dina livlinor så att du har ett rep att hålla fast vid när du går.

Även om våran tysta komunikation inte längre faller sig lika naturligt så kommer du alltid att vara den starkaste personen jag vet. En sådan människa som jag önskar kunna efterlikna i framtiden.