Jag är bara vagt medveten om det flimrande ljuset som gatulyktorna producerar fram medan min hand nästintill omedvetet trevar efter volymknappen som gömt sig någonstans på den svagt upplysta instrumentbrädan. Total tillfredställelse infinner sig i min kropp när den välbekanta melodin tycks slå över mig ännu starkare. Jag vet inte vart jag är på väg, det är egentligen inte viktigt.

" Men ingen är där, när vi vänder oss om. Vi undviker så skickligt ämnen som leder nånstans "

Samma skiva har sjungits på repeat ett bra tag nu, det måste betyda något - eller ingenting alls. Jag satt nog mest där och väntade på att de vise männen som strömmade ut ur mina högtalare skulle ha svaret på någon fråga som jag ännu inte lyckats formulera inuti mitt huvud.

" Du är tätt vid min rygg, äntligen somnar du om. Det svider till i mina ögon när musiken tar slut igen "

Kanske var det den nervkittlande känslan av frihet som lockade mig? Jag sög in den vibrerande luften mellan tänderna, liksom smakade på den och bara för sakens skull vevade jag ner vindrutan några centimeter och lät den lekfulla vinden rycka tag i mitt hår.

" Har du tänkt på att vi nästan aldrig lyfter vår blick från marken?"

Eller kanske är det bara den filosofiska känslan av ensamhet som gör mig så upprymd? Den galna känslan av att jag och mina energiska tankar ska få lite tid övers för varandra? Och för en gångskull på bådas villkor?

"Mot den svarta rymden ovanför molnen "

Men.. jag skulle bara bli besviken om verkligheten slog hål på mina bländverk och lät all färg rinna ut. Så, egentligen borde den bästa lösningen vara att förlora sig i absolut ingenting?