Jag är fyra år igen.

Medan de bräckliga snöflingorna krossas mot mitt fönster ligger jag gömd under täcket, med tårna spretandes utanför, och darrar av upphetsning. I år skulle jag ta honom på bar gärning. Det var ett spel vi hade, tomten och jag. En årlig kapplöpning om vem som skulle hinna först fram till julgranen där det enda priset var min barnsliga blåögdhet. Jag låg med ansiktet pressat mot kudden och väntade spänt, efter minsta lilla bjällra. Han parkerade sina renar på taket förstår ni, så att de inte skulle bli rädda för bilarna som susade förbi. Precis som hästarna i hagen.

Huset började äntligen vakna till liv och steg hördes i hallen. Det blev äntligen fritt fram att springa skrikandes in i vardagsrummet bara för att upptäcka att mina presenter redan låg i en opraktisk hög under trädet som sprakade av liv och harmoni.

Och sen var det du. Jag försöker leta efter dig i minnet, men du var aldrig där. Bara en svag skugga som jag misstänker att jag själv målat dit, för att fylla bristen på färg. Det var aldrig din blick jag sökte för bekräftelse att riva sönder kartongerna som blänkte utmanande under de barrbetäckta grenarna. Det var heller aldrig dig jag försökte imponera på när jag satt i evigheter och försökte åstadkomma någonting utav mina färgglada paljetter och pappersbitar. Det borde ha varit du, men det var det inte. Det är inte förrän jag fyllt 19 som jag hoppats på att få en skymt av dig i julstöket. Kanske är det för att jag äntligen börjat inse att den jag egentligen söker inte längre finns.

Nu får jag spendera min jul innanför fyra obekanta väggar och jag inser snabbt att det är jag som får spela vuxen i ett rum fullt av oförenbara själar. Vart ska jag nu få min naiva bekräftelse ifrån? Kommer jag att klara av att stå i mitten och agera trafikpolis åt alla dessa olika vägar som ska korsas och mötas på mitten? En seriekrock är oundviklig.

Jag viker omsorsfullt upp presentpappret, kant för kant. Du ler, påtagligt irriterad. Jag låtsas ha problem med tejpen och du tittar oavbrutet på klockan. När jag inser att jag inte kan köpa mer tid så öppnar jag resten av paketen så snabbt jag bara kan så att du kan få ursäkta dig och åka hem.

Det är jul igen och någonting saknas. Jag är uppriktigt sagt ledsen över att det inte är du. Det har aldrig varit du.